19:00:33
VIKTÅNGEST!!!!
Jag skall inrätta en ny sorts hylla i min garderob och jag skall märka den med en tjusig lapp, en vit etikett med stora svarta bokstäver som det skall stå "SKAMHYLLA" på med tydliga versaler.
Där skall jag lägga alla de plagg som smiter åt på ett sätt de aldrig har gjort tidigare och jag har ingen annan än mig själv att skylla. Jag visste hela tiden att det här skulle hända men ändå blundade jag för problemet för jag ville inte äta normalt, jag ville verkligen inte hålla på att stoppa i mig saker och ting varenda förbannad timme.
Det vill jag fortfarande inte, jag skäms över att äta när jag tänker efter dagen, inte just då men sedan undrar jag verkligen om jag hade RÄTT till att äta en pizza, om jag verkligen FÖRTJÄNADE att äta kexchoklad. Varför skulle jag få äta sådant när jag egentligen borde ändra om allt i hela mitt liv, förnedra mig genom att tvinga hit Anna Skipper så att jag kan gråta på bästa sändningstid och låta hela svenska folket se vilken vidrig människa är och hur mycket gifter, glutamat och annat snusk jag har stoppat i mig tills hon kom och "räddade" mig.
Jag behöver kontroll, rakt av och det har jag inte nu. Jag försöker att vrida om mina vanor lite lagom sådär men ändå så vill jag att saker skall hända NU. Jag vet mycket väl att sådant tar tid men hur skall jag kunna vänta när skammen biter mig nu, när storlekarna flåsar mig i nacken och viskar "Big is Beautiful! Big is Beautiful!" om och om igen.
Jag har en lista på saker som jag kan förändra med och jag har börjat så smått, jag har inte köpt mjukt bröd utan knäckebröd och jag försöker att stoppa in mer grönsaker och frukt i min kost. Men vad hjälper det när jag inte äter? När jag tittar på det förtorkade kålhuvudet och undrar vad i hela helvetet jag skall göra med det.
Jag kan inte slappna av längre eftersom mitt så kallade problem är nu och det enda jag egentligen vill göra är att slänga alla kläder jag skäms över nu. Mina favoritplagg som nu sitter så äckligt att jag känner mig som en av alla dessa många personer som tror att det enda de får ut av ett par åtsittande byxor är en fast rumpa och som ignorerar valkarna som hänger över som oftast brukas matchas upp med en stor, pösig jacka och blonderat hår.
En liten del av mig önskade att det fortfarande kunde hjälpa lite som det gjorde förut för då hade jag tagit upp något vasst och rivit det fram och tillbaka över magen för att på något idiotiskt sätt markera allt det som är fult på mig. Fast det hjälper inte längre, det hjälper inte för jag är frisk, jag har inget behov av det längre, bara en önskan om det. Pistolen är laddad men ingen avtryckare finns, fan, det finns inte ens en pistol längre!
Kvar är bara en hög med ister som inte kan tänka på annat när den sidan sätter till, som bara kan tänka på att det fanimig inte hjälper att jag har tränat två gånger i veckan sedan i slutet av januari. Jag är så nära att börja med den där förbannade dieten för att få kontroll över eländet som är min kropp, bara för att slippa undan tankarna på att jag MÅSTE börja äta rätt.
Och det smyger sig på mig, jag är livrädd över att det skall smyga sig åt fel riktning även om det borde hända något snart som går åt rätt håll.
Det enda jag kan tänka på är vågen. Den som stannade på 75 kilo, sjuttiofem förbannat äckliga kilon och alla sitter fast på mig