20:27:57
Ibland om nätterna
Är förkyld, ont i halsen, kroppen och de känns som jag har feber... inte kul... men samtidigt mitt i allt så känns allt bara så bra...?! hur de nu kan göra de? jag som knappt vet vad må bra är?! Men de känns som man är på väg att hitta något som gör att man mår bra, eller så är det kroppen som spelar ett spratt med en...?! äh jag vet då inte..
Livet är lite upp och ner känns de som, ena dagen kan jag må bra och den andra dagar så känns de som man vill bura in sig och aldrig mer vakna upp...känns som huvudet ska sprängas i bitar för att man går och funderar och åter funderar... Varför ska man funderar så mycket på allt och ingenting?! Ibaldn känns livet som en mardröm om man tänker tillbaka på allt som hänt våran familj och släkt.
Ibland på nätterna när man ligger och funderar på allt som varit känns de jävligt jobbigt. Alla som gått bort på ett elelr annat sätt, man fattar inte hur man har klarat av allt man gått igenom, vi måste vara jävligt starka.... Eller så är det så att man håller allt för sig själv och bara blundar tills glaset rinner över... Kan ju säga att man har en fruktansvärt dödsångest. Vill inte att mamma, pappa, syrran eller bror min ska dö, vill att alla ska leva, men de kommer en dag då jag också kommer att försvinna, och det skrämmer mig så fruktansvärt. Känns som man föds och ska utbilda sig sedan jobba i 30-40 år och sedan dö. De finns många sådanna tankar som skrämmer mig.. den där tanken gör mig galen, jag får som panik...
Tanken på att någon närstående dör är ju helt outhärdlig, och när man själv dör kommer ju ALLA man älskar att försvinna från en, man kommer aldrig mer få älska, känna lycka eller känna något överhuvudtaget.
Livet är över, allt är förstört. Jag önskar att jag var religiös och intalat mig själv att man kommer till himlen eller liknande. Ska jag vara ärlig så trot jag ärligt talat inte att jag kommer att dö, tanken är alltför otrolig. Det kan inte bara ta slut. Men samtidigt är jag rädd för döden...! hur nu detta går ihop?
Min egen död har jag iångest över, närståendes död..ja, den tanken är jobbig eftersom jag vet att den innebär en sorg och ett lidande för mig som människa. Samtidigt så vet jag att jag kan ta mig igenom det och gå vidare då jag har erfarenheter av nära och käras bortgångar, både äldre och yngre.
Livet är lite upp och ner känns de som, ena dagen kan jag må bra och den andra dagar så känns de som man vill bura in sig och aldrig mer vakna upp...känns som huvudet ska sprängas i bitar för att man går och funderar och åter funderar... Varför ska man funderar så mycket på allt och ingenting?! Ibaldn känns livet som en mardröm om man tänker tillbaka på allt som hänt våran familj och släkt.
Ibland på nätterna när man ligger och funderar på allt som varit känns de jävligt jobbigt. Alla som gått bort på ett elelr annat sätt, man fattar inte hur man har klarat av allt man gått igenom, vi måste vara jävligt starka.... Eller så är det så att man håller allt för sig själv och bara blundar tills glaset rinner över... Kan ju säga att man har en fruktansvärt dödsångest. Vill inte att mamma, pappa, syrran eller bror min ska dö, vill att alla ska leva, men de kommer en dag då jag också kommer att försvinna, och det skrämmer mig så fruktansvärt. Känns som man föds och ska utbilda sig sedan jobba i 30-40 år och sedan dö. De finns många sådanna tankar som skrämmer mig.. den där tanken gör mig galen, jag får som panik...
Tanken på att någon närstående dör är ju helt outhärdlig, och när man själv dör kommer ju ALLA man älskar att försvinna från en, man kommer aldrig mer få älska, känna lycka eller känna något överhuvudtaget.
Livet är över, allt är förstört. Jag önskar att jag var religiös och intalat mig själv att man kommer till himlen eller liknande. Ska jag vara ärlig så trot jag ärligt talat inte att jag kommer att dö, tanken är alltför otrolig. Det kan inte bara ta slut. Men samtidigt är jag rädd för döden...! hur nu detta går ihop?
Min egen död har jag iångest över, närståendes död..ja, den tanken är jobbig eftersom jag vet att den innebär en sorg och ett lidande för mig som människa. Samtidigt så vet jag att jag kan ta mig igenom det och gå vidare då jag har erfarenheter av nära och käras bortgångar, både äldre och yngre.